Tips till dig som tappar hår

Detta inlägg handlar om året då jag tappade håret. Det har tagit lite tid för mig att förmå mig att skriva detta, men såhär i efterhand hade jag kanske velat höra detta av någon som varit med om samma sak. För mig har håret under hela mitt tonårsliv och vuxna liv varit en del av min identitet, mitt signum. Det kanske låter töntigt, men om någon hade frågat mig ”vad är du mest nöjd med med ditt utseende” skulle jag säga håret. Så urbota dumt då håret är föränderligt och speglar insidan av kroppen, så håret kan således snabbt ändra sig. Dumt om ens identitet och personlighet sitter där då kan man tycka…

Då detta inlägg blev av det längre slaget så tänker jag avslöja mina lärdomar från denna period högst upp i texten:

1. Äter du en normal kost är det väldigt sällan att du har brist på någon mineral eller vitamin. Dock är det alltid skönt att kolla upp, men väldigt sällan har man brist.
2. Personlighet sitter inte i håret. Man är helt fantastisk med eller utan hår, men det kan ta ett tag att fatta. Det gäller att intala sig ”men det är ju bara hår!”. Svårt, men sant.
3. Stressa inte upp dig! Vissa perioder i livet tappar man mer än andra, och det blir bara värre om man stirrar sig blind och räknar hårstrån. Det gjorde jag.
4. Om man inte har förstört det genom kemisk påverkan (överdriven blekning eller permanent exempelvis) kommer håravfall oftast inifrån. Försök att vara objektiv och se på hur du lever. Är det för mycket kanske? Även trauman kan påverka, sjukdom eller sorg.
5. Sista tipset- sluta titta på alla kändisar som har fantastiska hårsvall på röda mattan. I många fall är det FEJK! Fejk fejk fejk! Så det så =)

Min historia- såhär började det

I januari 2015 bytte jag efter flera år med samma p-piller sort, och då tyckte jag att jag började tappa mer hår. Jag ringde till barnmorskan och hon sa att ja, en biverkning är ju alopesia så du bör nog sluta med dem. Och jag bah ”MEN FÖRIHELVEDE VARFÖR SÄGER INGEN NÅTT OM SÅDANT FÖRE!?!?”. Ja, jag skulle ju kunna läsa på bipacksedeln men skulle man göra det före allt man åt skulle man ju bli hypokondriker.

I alla fall, jag fick panik och slutade med allt vad hormoner heter. Men jag fortsatte tappa. Och som jag tappade, jag tappade i duschen, jag tappade när håret var torrt, jag tappade så fort jag tog i det. Och tro mig, har håret varit ens grej i så lång tid så har man koll på vad som är normalt och vad som inte är det…

En ganska rejäl hårmatta

Lösningssökandet

• Jag ringde till varenda hårexpert jag kunde hitta men alla sa att jag ska lugna ner mig, det kan vara övergående.

• Jag bytte schampo och balsam 175 gånger för att se om det är det som gör det, och för att hitta det mest utredande balsamet så att jag inte skulle behöva borsta så mycket efter dusch.

• Ja, dusch ja, hårtvätt. Det undvek jag.
• Jag gick till en doktor och de tog olika prover. De ville ta två prov, jag tjatade till mig typ 10. Men givetvis är jag frisk som en nötkärna. Det konstaterades i alla fall att jag inte hade några kala fläckar så alopesia kunde jag ändå utesluta.
• Jag slutade med all typ av kemisk påverkan på håret. Blekning , toning ja rubbet fick vara on hold. Tur att ombre var inne.
• Jag började äta olika typer av preparat som ska hjälpa håret att växa mer och fortare. Dock tyckte jag mig se att jag får mer hår överallt (kan också varit inbillning), tänkte att nej, det är det inte värt. Slutade med det.
• Slutade titta mig i spegeln. Känner mig hårlös på huvudet och hårlös och hårig i ansiktet.

Hela grejen låter ju ytlig men det handlar mycket om kontroll också. Om något händer i kroppen som man inte kan påverkar, inte kan stoppa, man märker att något är fel och man försöker lösa det men inget hjälper. Det tyckte jag nästan var jobbigast.

Tills slut samlar jag ihop alla hårtussar och går till en annan doktor. Slänger upp dem på bordet och säger ”Nu får ni hitta något fel på mig, för detta är inte normalt!” Han håller med, det är inte normalt. Tack, skönt att höra att man inte är dum i huvudet. Också. Men sedan tittar han länge och väl på mig och frågar ”Men hur mår du egentligen?”. Om man frågar den frågan till någon som tappat hår i flera månader får man skylla sig själv. Där och då var det nog. Lika mycket hår som jag tappat, lika många tårar kom fram där på britsen.

Till saken hör att jag då jobbade väldigt hårt, pendlade till Göteborg, hade ett distansförhållande med en man som hade en egen, nyööpnad krog och (såhär i efterhand) kanske lite väl höga krav på vad jag skulle klara av. Detta lyckas ju han dra ur mig och både han och jag inser ju där och då att det kanske inte är något fel på min kropp. Det är något annat som är fel. Han ger mig ett kort till deras psykolog och så var det bra med det.

Lösningen

Det är ju väldogt svårt att ändra på sitt sätt att vara och leva om man inte tycker att något är fel. När man inte tycker att man är stressad, när man tycker att jobbet är det roligaste man vet och när man tycker att det här med pendling inte är så jobbigt för ”man får ju så mycket härlig egentid i bilen” och så ”hinner man ju sakna varandra” (my ass). Dessutom så sägs det ju att det som syns i håret är resultatet av misstag man gjort flera månader tidigare.

Men så en dag kom min nuvarande fästman och säger ”Andrea, i februari, då ska vi bo i samma stad. Då är det du och jag”. Och av en händelse slutade jag tappa hår någon månad efter det.

Slutligen

Jag vet inte vad som gjorde vad egentligen. Att jag bytte p-piller, att jag slutade efter så många år, att jag stressade, att jag (i mitt omedvetna undermedvetna) var olycklig för att min man starkt ogillade staden som mitt älskade jobb låg i (så det så tämligen mörkt ut att få ihop oss i samma stad utan att någon skulle behöva ge upp något) eller att jag faktiskt stressade upp mig så mycket över hårtappandet att jag blev ännu mer stressad och olycklig och därav tappade mer hår.
Idag är jag förlovad, vi har köpt lägenhet i Jönköping och om tre veckor börjar han sitt nya jobb  i Jönköping. Jag är lugn och lycklig och håret som växer ut är bättre än någonsin. Det går att flytta berg, det tar tid bara 😉

Den nuvarande frisyren kan man dock diskutera. Tappat hår måste ju växa tillbaka. Så först var det frisyr Igelkott (alla hår som kom tillbaka stod rätt upp från huvudet). Sedan vat det frisyr Agneta Fältskog (håret blev lite längre och lockade sig kring ansiktet). Nu har det nya håret nästan gått förbi öronen och Champinjonlooken hoppas jag snart är ett minne blott.

Denna look är lite lik…

Denna look! 😉

Jag vill också upplysa om en konstig sak. Håret som producerades under tiden jag tappade hår, är av en annan kvalitet än det övriga.

1. Det är lockigt! I underhåret kan jag få korkskruvar om jag självtorkar det.

2. Det är frissigt och glanslöst. Så låter jag håret självtorka kan jag tydligt se vilken period i livet som inte var så himla lyckad när det kommer till håret. Konstigt där det alltså, hur det innre kan påverka. Och det påverkar ju olika, vissa får tinnitus, andra magproblem, andra hudproblem och för mig satte dig sig på håret.

Ja, nu var detta skrivet och jag hoppas att du som läst och som kanske själv suttit och försökt självdiagnostiserat dig via nätet fått en något bättre känsla i magen. Det löser sig! Det är bara hår. 

Kram!