”Vem vill åka Zipline?” sa min yngsta syster en dag på semestern.
”Eh, ja, kan jag väl” svarade jag. Det är ju typ som en linbana, isch. Väl? (väldigt smart tänkt för någon som inte ens vågar åka slänggungan på Liseberg…)
NEJ DET VARE INTE KAN JAG TALA OM. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men då min krutgumma till farmor deklarerat följande vid frukosten kunde jag ju inte banga…
Ingen minns en fegis!
Precis, så det var bar å åk, och det är tveksamt om jag gör det igen. När man åker Zipline sitter man i en sele där två linor sitter fast i en vajer. Vajern sitter i sin tur fast på två sidor av någonting. I detta fall satt den fast i två sidor av ett berg och på först åket var det 60 meter till marken.
Men ingen minns en fegis. Ingen minns en fegis. Vem vill dö som en fegis? Inte jag.
Efter tredje åket var jag kaxigare och slängde mig ut på banan som gick 70km/h ganska enkelt. 
Olivia som lurade med mig på den här skiten…
Varför vi ser så glada ut? Vi visste inte än vad som väntade oss…
Summa sumarum: En kul upplevelse som jag minns med skräckblandad förtjusning. Jag hade nog bangat ut om det inte var så svårt att ta sig ned själv.
MEN VEM MIINS EN FEGIS?!
